4. hårda tjejer å mjuka män
Nuförtiden ska tjejer vara starka, självständiga karriärskvinnor, medans männen ska vara
mjuka, "ta sin del av barnledigheten"-killar med närhet till sina känslor.
Och det är bara bra att det är så enligt mig.
Men fråga tjejerna hur dom vill ha sina killar när det väl kommer till krita, nä då ska det
vara machomän med lätt för att slåss och gärna lite farliga.
Då helt plötsligt är den mjuka och timida mannen inte värd mycket.
Samma sak med männen, offentligt vill dom ha starka kvinnor som gör karriär och är självständiga, men i det
privata rummet står dom inte ut med att deras tjej tjänar mer än dom och säger ifrån när det kommer till vilken bil dom ska köpa, och att det är hans tur att städa lägenheten, diska och tvätta smutskläderna, nej då vill dom plötsligt ha tillbaka den gamla tidens "Bree Van Der Kamp" fruar som gör allt för sin hårt slitande man, det faktum att han just nu är arbetslös och stämplar a-kassa spelar mindre roll.
Nej jag är mjuk och snäll kille, som inte har några problem med mina känslor eller det faktum
att min tjej tjänar mer än mig och förväntar mig att jag ska hjälpa till i vårat gemmensamma hem och ta hand om våra barn när vi skaffar det, jag är också sån kille som när det kommer till kritan växer i sammanhanget och står upp för mig själv och dom jag tycker om... tror jag iallafall, jag har aldrig kommit i den situationen än men jag är helt säker att om och när den kommer så backar jag inte ned.
mjuka, "ta sin del av barnledigheten"-killar med närhet till sina känslor.
Och det är bara bra att det är så enligt mig.
Men fråga tjejerna hur dom vill ha sina killar när det väl kommer till krita, nä då ska det
vara machomän med lätt för att slåss och gärna lite farliga.
Då helt plötsligt är den mjuka och timida mannen inte värd mycket.
Samma sak med männen, offentligt vill dom ha starka kvinnor som gör karriär och är självständiga, men i det
privata rummet står dom inte ut med att deras tjej tjänar mer än dom och säger ifrån när det kommer till vilken bil dom ska köpa, och att det är hans tur att städa lägenheten, diska och tvätta smutskläderna, nej då vill dom plötsligt ha tillbaka den gamla tidens "Bree Van Der Kamp" fruar som gör allt för sin hårt slitande man, det faktum att han just nu är arbetslös och stämplar a-kassa spelar mindre roll.
Nej jag är mjuk och snäll kille, som inte har några problem med mina känslor eller det faktum
att min tjej tjänar mer än mig och förväntar mig att jag ska hjälpa till i vårat gemmensamma hem och ta hand om våra barn när vi skaffar det, jag är också sån kille som när det kommer till kritan växer i sammanhanget och står upp för mig själv och dom jag tycker om... tror jag iallafall, jag har aldrig kommit i den situationen än men jag är helt säker att om och när den kommer så backar jag inte ned.
3. lillebror
Lillebror, lillebror bababa bli inte som jag när du blir stor, du stod i dörren och sa "är det här allt du blir så dör jag" lillebror bli aldrig som jag AAAAAaaaaAAAAAAA!
2. den gyllene mellanvägen
80-talisterna - den bekväma generationen, trodde även vi var den egoistiska generationen men det är tydligen 70-talisterna. Mina observationer gör dock gällande att "Team 80s" är ett rätt egoistiskt pack det med.
80-talisterna som idag är mellan 20 till 29år gamla vill ha slappa jobb med höga löner och en massa fritid så dom kan sitta på uteserveringen och sippa chabli vin. Vi har tappat den överdrivna arbetsstoltheten som våra morföräldrar hade och det är absolut inget negativt, då den just var lite överdriven men vi ska även inte vara rädda för hårt arbete och det är inte så svart och vitt som jag skrev ovan.
Självklart finns det fortfarande hårt arbetande 80-talister och även dom som bara vill slå dank hela dagarna, dom har iofs alltid funnits bara det att dom idag inte går under titeln "Luffare".
Känner igen mig lite, speciellt när det kommer till barn, jag har så länge jag kommer ihåg alltid velat ha barn när jag blir stor, men ju äldre jag blivit ju mer har jag tänkt om jag verkligen kommer skaffa barn...
Vill man verkligen födda ett barn till den här skitvärlden, nu bor ju jag i Sverige där livet är nästan så bra det kan bli på jorden rent "vart man föds"-mässigt hade jag fötts i något u-land hade jag aldrig skaffat barn. Fast då hade jag nog också varit religiös genom den religion som råder i området och alla religioner jag känner till där är jordelivet bara början till det fantastiska liv man ska få i paradiset. Men eftersom jag nu föddes i det sekulariserade Sverige så har jag sen länge övergivit allt vad religion heter och kallar mig idag Agnostiker eftersom jag ändå har någon liten promille i mig som kanske kan tro på något. Så det är ju en ren egoistisk handling att i dagens samhälle med terrorism, klimathotet osv osv, men vart kommer då det bekväma in?
Jo jag tänker mig att utopin stavas "v-a-r-a-n-n-a-n v-e-c-k-a" Man skaffar barn med någon annan som också delar den här uppfattningen om att både ha ett barn och sin egen tid. Det är det bästa av båda världarna, ena veckan har man sitt barn och gör en massa roligt med han/hon andra veckan kan man göra vad fan man vill eller speciellt om man inte vill göra något alls, vill man sitta framför tv´n och pilla sig i naveln hela dagarna kan man göra det med. Det går så klart att göra när man har barn också men då är man en dålig förälder och skaffar man ett barn idag till den här skitvärlden är det ens skyldighet att vara en riktig jävla super förälder som en lite tröst för den världen dom kommer till.
Kanske låter som jag har en krass världsbild och det har jag, jag har även en stor ångest för jordens kommande framtid, men jag kan inte heller komma ifrån tanken på att jag verkligen vill ha barn.
Det ultimata vore ju självklart klassikern och askungesagan där man hittar sitt livskärlek, skaffar hus, kombi, hund och barn och sen lever man lycklig i alla sina dar. Men om det skulle skita sig och man går isär så är det i min bok inte hela världen för då får man det bästa av dom två världarna ändå.
80-talisterna som idag är mellan 20 till 29år gamla vill ha slappa jobb med höga löner och en massa fritid så dom kan sitta på uteserveringen och sippa chabli vin. Vi har tappat den överdrivna arbetsstoltheten som våra morföräldrar hade och det är absolut inget negativt, då den just var lite överdriven men vi ska även inte vara rädda för hårt arbete och det är inte så svart och vitt som jag skrev ovan.
Självklart finns det fortfarande hårt arbetande 80-talister och även dom som bara vill slå dank hela dagarna, dom har iofs alltid funnits bara det att dom idag inte går under titeln "Luffare".
Känner igen mig lite, speciellt när det kommer till barn, jag har så länge jag kommer ihåg alltid velat ha barn när jag blir stor, men ju äldre jag blivit ju mer har jag tänkt om jag verkligen kommer skaffa barn...
Vill man verkligen födda ett barn till den här skitvärlden, nu bor ju jag i Sverige där livet är nästan så bra det kan bli på jorden rent "vart man föds"-mässigt hade jag fötts i något u-land hade jag aldrig skaffat barn. Fast då hade jag nog också varit religiös genom den religion som råder i området och alla religioner jag känner till där är jordelivet bara början till det fantastiska liv man ska få i paradiset. Men eftersom jag nu föddes i det sekulariserade Sverige så har jag sen länge övergivit allt vad religion heter och kallar mig idag Agnostiker eftersom jag ändå har någon liten promille i mig som kanske kan tro på något. Så det är ju en ren egoistisk handling att i dagens samhälle med terrorism, klimathotet osv osv, men vart kommer då det bekväma in?
Jo jag tänker mig att utopin stavas "v-a-r-a-n-n-a-n v-e-c-k-a" Man skaffar barn med någon annan som också delar den här uppfattningen om att både ha ett barn och sin egen tid. Det är det bästa av båda världarna, ena veckan har man sitt barn och gör en massa roligt med han/hon andra veckan kan man göra vad fan man vill eller speciellt om man inte vill göra något alls, vill man sitta framför tv´n och pilla sig i naveln hela dagarna kan man göra det med. Det går så klart att göra när man har barn också men då är man en dålig förälder och skaffar man ett barn idag till den här skitvärlden är det ens skyldighet att vara en riktig jävla super förälder som en lite tröst för den världen dom kommer till.
Kanske låter som jag har en krass världsbild och det har jag, jag har även en stor ångest för jordens kommande framtid, men jag kan inte heller komma ifrån tanken på att jag verkligen vill ha barn.
Det ultimata vore ju självklart klassikern och askungesagan där man hittar sitt livskärlek, skaffar hus, kombi, hund och barn och sen lever man lycklig i alla sina dar. Men om det skulle skita sig och man går isär så är det i min bok inte hela världen för då får man det bästa av dom två världarna ändå.
1. the origin
Florence Valentin - Glömde bort att va Rebell
