GLÖMDE BORT ATT VA REBELL

Min önskan är den att bli hörd, utan att själv behöva konstant söka intresset hos andra och få säga det jag vill.
Sen inte bara att dom hör det jag säger utan även tar in innebörden av det jag berättar.
Som yngst i en barnaskara av tre så väger min åsikt lätt, även nu när jag är halvvägs till femtio så är jag i min familjsögon fortfarande "lillebror" om än tvetydigt beroende på situation.
I vissa lägen är jag faktist min fysiska ålder och måste därför agera efter den också, men att en sekund senare förminskas till ett försvarslöst och odemokratiskt gossebarn som utan snack ska acceptera och göra det mina äldre säger.

Det jag saknar mest i livet är någon som ser mig på riktigt, inte som yngsta sonen eller lillebrorsan. Någon som tittar på mig med intresse och inlevelse när vi samspråkar, inte bara med blanka ögon väntandes på sin tur att få tala.

Jag ger den här (för mig) självklara engagemanget vid ett samtal, varför kan då ingen göra det åt mig?

det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.


/Tove Jansson

Läser i tidningen att det håller på att bli mode bland unga att inte dricka alkohol pga att kändisar som Björn Gustafsson och Adam Tensta inte gör det. Jag läser detta och världen svartnar för mig, normen har ju i alla tider sett ut så att alla unga häftiga tonåringar ska varje helg supa annars är dom töntar/nördar/fegisar osv.
Så var det när jag var tonåring också, dom populära i klassen samlades varje helg någonstans och hade fest, där drack dom sig så berusade dom kunde på det dom hade lyckats komma över under veckan.

Alla då förutom jag, jag var nämligen inte ett dugg intresserad av att supa mig full, dels för att min pappa drack för mycket och för ofta och det satte djupar spår i mig, men också av den enkla anledningen att jag inte tyckte det smakade gott.

 "Det smakar inte gott i början, man lär sig gilla smaken" säger du.

Just det förstår jag inte, om man inte gillar det varför fortsätter man då dricka tills man tycker det är gott?
Det vanliga är pga grupptrycket, man ska passa in i flocken och vara som alla andra. För mig var det bara trams och jag kunde lika gärna sitta hemma och uggla, likväl som jag var nykter på festen och såg korkade snorungar utan egna tankar och viljor försöka uppnå gemenskap tillsammans.
Detta ställningstagande gjorde alltså att jag blev klassad som en tönt, t.o.m min egen bror vid ett berusat tillfälle förklarade för mig vilken fjant jag var som inte söp, jag började då gråta för jag tyckte det var så taskigt av honom att säga något sådant när han vet hur våran pappa är och borde då förstå mig till 100%.

Men nu börjar det alltså bli "coolt" och "inne" att avstå från fyllan och jag blir så förbannad för var fan är min medalj? var är min cred? var är reportaget där dom berättar hur stark och före min tid jag var som tonåring???? Nej dom finns inte och kommer inte finnas heller, och för att inte ätas upp inifrån av det här hatet jag känner mot alla falska jävlar som lika väl hade kunnat supit skallen i bitar förut nu istället väljer att inte göra det av den enkla anledningen att är trendigt att göra det, inte för att deras föräldrar dricker för mycket, inte för att dom har en egen vilja i sin kropp utan för att dom blint och utan att ifrågasätta går på det som för tillfället är på tapeten precis som dom supande ungdomarna gjorde förr.

Ät skit era jävla zombies!

Precis som alla andra så finns även jag på ett antal dejtingsiter här på nätet, jag letar också efter "den rätta" och har hittat ett par stycken som skulle kunna vara just det, men eftersom jag inte är "premium medlem" eller har ett abonnemang hos dom så kan jag inte ta kontakt... Osis att ens livs kärlek skulle glida en ur händerna för att man inte vill betala 99kr/mån för att få e-flirta....

På dessa siter finns många äldre människor och det är ju fint att se att dom inte ger upp utan försöker hitta någon, men det skär alltid i mitt hjärta när jag ser någon med namnet "Maggan53" eller "Janne53" och sen ser man att deras ålder är 56år. Det betyder att dom startade ett konto när dom var 53år men har ännu inte funnit den rätta 3år senare. Visst 3år är inte så lång tid, vissa går ju längre perioder av sina liv utan någon vid sin sida och även det är sorgligt.

Då är det ju tröstande att se att dom inte ger upp iallafall utan fortsätter den tillsynes fruktlösa letan.

Musik utan text är som Linda Rosing, Marcus Birro och Pigge Werklin dom finns men har inget innehåll. Och det ska inte bara finnas text, det ska vara riktigt bra sådan också, sån som handlar om något riktigt och verkligt inte bara massa tomma floskler och klyschor.

http://waitingaroundtodie.blogspot.com/

Annika Norlin som är hjärnan och kroppen bakom grupperna Hello Saferide och Säkert! skriver inte bara fantastiska låtar hon är också en låttext-nörd utan dess like därav det första antagligen. Hennes blogg där hon tipsar om låtar med bra texter är som crack för personen som uppskattar ny (iallafall för den som lyssnar) och bra musik.

Skaffade ett lunarstorm-konto idag och till min stora förvåning samt glädje fanns knappt några av min jämnåriga kompisar kvar där. Bara dom tragiska som det absolut inte är någon överraskning att dom fortfarande är där. 10 minuter efter jag reggat mig raderade jag kontot igen och suckade nöjt ut, kanske finns det hopp för min generation ändå....

"My drink´s, my only remedy" sjunger Wyclef Jean i Fugees version av Bob Marley´s "No women No cry". My only remedy är dom minutrarna varje kväll innan jag somnar, då jag tänker på dom drömmar och fantasier jag har och utföra, dom blir så levande där i mörkret och sen somnar man.

Antonymen är tankarna på döden och det eviga mörkret, då byts lugnet mot en accelererande kaninpuls och panikkänsla som bygger upp tryck inom mig och exploderar i ett infantilt och odämpat rop efter mamma. I samma sekund avtar paniken och muren åker upp igen, hjärnan kämpar för att hålla tankarna och den efterföljande gråten borta.

I gymnasiet kunde jag inte tygla tankarna, dom härjade fritt inuti mitt huvud och mitt enda remedy då var en lång dusch där jag satt på golvet och grät som ett litet barn. Lite terapi senare så är jag under kontroll och får sällan besök av dom tankarna, någongång då och då kommer dom dock och efter okontrollerat oralt utfall blir jag skärrad lugn igen och tvingar fram drömmar och fantasier istället.

snygg tjej + vet om att hon är snygg + gör en stor grej av det hela tiden = ful tjej

Nuförtiden ska tjejer vara starka, självständiga karriärskvinnor, medans männen ska vara
mjuka, "ta sin del av barnledigheten"-killar med närhet till sina känslor.

Och det är bara bra att det är så enligt mig.

Men fråga tjejerna hur dom vill ha sina killar när det väl kommer till krita, nä då ska det
vara machomän med lätt för att slåss och gärna lite farliga.
Då helt plötsligt är den mjuka och timida mannen inte värd mycket.

Samma sak med männen, offentligt vill dom ha starka kvinnor som gör karriär och är självständiga, men i det
privata rummet står dom inte ut med att deras tjej tjänar mer än dom och säger ifrån när det kommer till vilken bil dom ska köpa, och att det är hans tur att städa lägenheten, diska och tvätta smutskläderna, nej då vill dom plötsligt ha tillbaka den gamla tidens "Bree Van Der Kamp" fruar som gör allt för sin hårt slitande man, det faktum att han just nu är arbetslös och stämplar a-kassa spelar mindre roll.

Nej jag är mjuk och snäll kille, som inte har några problem med mina känslor eller det faktum
att min tjej tjänar mer än mig och förväntar mig att jag ska hjälpa till i vårat gemmensamma hem och ta hand om våra barn när vi skaffar det, jag är också sån kille som när det kommer till kritan växer i sammanhanget och står upp för mig själv och dom jag tycker om... tror jag iallafall, jag har aldrig kommit i den situationen än men jag är helt säker att om och när den kommer så backar jag inte ned.

Lillebror, lillebror bababa bli inte som jag när du blir stor, du stod i dörren och sa "är det här allt du blir så dör jag" lillebror bli aldrig som jag AAAAAaaaaAAAAAAA!

80-talisterna - den bekväma generationen, trodde även vi var den egoistiska generationen men det är tydligen 70-talisterna. Mina observationer gör dock gällande att "Team 80s" är ett rätt egoistiskt pack det med.
80-talisterna som idag är mellan 20 till 29år gamla vill ha slappa jobb med höga löner och en massa fritid så dom kan sitta på uteserveringen och sippa chabli vin. Vi har tappat den överdrivna arbetsstoltheten som våra morföräldrar hade och det är absolut inget negativt, då den just var lite överdriven men vi ska även inte vara rädda för hårt arbete och det är inte så svart och vitt som jag skrev ovan.
Självklart finns det fortfarande hårt arbetande 80-talister och även dom som bara vill slå dank hela dagarna, dom har iofs alltid funnits bara det att dom idag inte går under titeln "Luffare".

Känner igen mig lite, speciellt när det kommer till barn, jag har så länge jag kommer ihåg alltid velat ha barn när jag blir stor, men ju äldre jag blivit ju mer har jag tänkt om jag verkligen kommer skaffa barn...

Vill man verkligen födda ett barn till den här skitvärlden, nu bor ju jag i Sverige där livet är nästan så bra det kan bli på jorden rent "vart man föds"-mässigt hade jag fötts i något u-land hade jag aldrig skaffat barn. Fast då hade jag nog också varit religiös genom den religion som råder i området och alla religioner jag känner till där är jordelivet bara början till det fantastiska liv man ska få i paradiset. Men eftersom jag nu föddes i det sekulariserade Sverige så har jag sen länge övergivit allt vad religion heter och kallar mig idag Agnostiker eftersom jag ändå har någon liten promille i mig som kanske kan tro på något. Så det är ju en ren egoistisk handling att i dagens samhälle med terrorism, klimathotet osv osv, men vart kommer då det bekväma in?
Jo jag tänker mig att utopin stavas "v-a-r-a-n-n-a-n v-e-c-k-a" Man skaffar barn med någon annan som också delar den här uppfattningen om att både ha ett barn och sin egen tid. Det är det bästa av båda världarna, ena veckan har man sitt barn och gör en massa roligt med han/hon andra veckan kan man göra vad fan man vill eller speciellt om man inte vill göra något alls, vill man sitta framför tv´n och pilla sig i naveln hela dagarna kan man göra det med. Det går så klart att göra när man har barn också men då är man en dålig förälder och skaffar man ett barn idag till den här skitvärlden är det ens skyldighet att vara en riktig jävla super förälder som en lite tröst för den världen dom kommer till.
Kanske låter som jag har en krass världsbild och det har jag, jag har även en stor ångest för jordens kommande framtid, men jag kan inte heller komma ifrån tanken på att jag verkligen vill ha barn.

Det ultimata vore ju självklart klassikern och askungesagan där man hittar sitt livskärlek, skaffar hus, kombi, hund och barn och sen lever man lycklig i alla sina dar. Men om det skulle skita sig och man går isär så är det i min bok inte hela världen för då får man det bästa av dom två världarna ändå.